Hej igen!
Hoppas ni haft en fin fredag!
Wilton vaknar bara tidigare och tidigare nu för tiden, lite oroväckande. Imorse gick vi upp 06.00. Jag ska inte klaga, jag vet. Men nu får han gärna stanna där, INTE tidigare tack. Dock är det mysigt att gå upp så tidigt för då får vi mysa med Alex innan jobbet en stund ❣️
Jag käkade frukost och gjorde mig och Wilton klar till klockan 8.00 och packade sedan ihop för att åka till Danderyds sjukhus. Det är inte fjäderlätt att skriva ut om det här, men jag jobbar med att bli bättre på att prata om det. Jag har redan blivit bättre på det, för det är rätt skönt att få förklara för folk. Jag skulle nog tro att 80% av alla jag känner vet att jag har en sjukdom.
För 5,5 år sedan fick jag diagnosen Crohns sjukdom. Det är en kronisk tarmsjukdom som för min del är en inflammation i tjocktarmen som inte går att bota. Det finns mediciner för att minska inflammationen så att man kan få leva ett normalt nästan symptomfritt liv, men sjukdomen går också i såkallade skov, att man insjuknar igen då och då. Ni kan ju räkna ut själva vad som händer om tarmen är inflammerad.
Jag har mått bra i 5 år, verkligen bra. Jag fick en jätte bra medicin i form av sprutor jag tog i magen som funkade hur bra som helst. Men enligt rekommendationer ska man sluta med sprutorna i graviditetsvecka 32 och ha ett uppehåll tills bebisen är ute, och det var där allting började spåra ur.
När jag tog uppehållet från medicinen blev jag sjuk igen, så min läkare skrev ut kortinsontabletter som jag skulle börja ta istället för min ordinarie medicin. Men det funkade inte, det var noll effekt. Så jag fick börja ta min vanliga medicin igen. Men det funkade inte heller helt plötsligt, så då ökade vi dosen. Jag skulle ta medicinen mycket oftare. Men även det utan resultat.
Jag har fått lämna alla möjliga prover och provat massa olika mediciner, nu senast en annan sorts kortison som inte heller funkar, så nu idag var det dags att prova en helt ny sorts medicin istället.
Den medicinen måste ges via dropp inne på sjukhus första gången, så det var därför jag åkte in till Danderyds sjukhus idag.
Nu hoppas vi att det här medicinen funkar, jag har ju mått dåligt sedan graviditetsvecka 32 nu. Alltså i ett halvår (!!)
Jag skulle aldrig någonsin kunna tro för 5,5 år sedan att jag skulle skriva ut om det här, för jag har skämts över det något enormt. Men det är ju en kronisk sjukdom som jag har lärt mig att få leva med, så då ingår det liksom att berätta för folk varför man mår dåligt ibland.
Håll era tummar för mig nu ❣️
Senaste kommentarer